Nu börjar orken återkomma....

Jag vet att jag inte har skrivit på ett tag, men med tanke på att det blev lite strul med operationen så har jag inte orkat.

Ska försöka skriva om operationen nu....så gott jag minns allt.

** 10 juni, söndag **

Klockan 19 kommer jag och Ernie upp till sjukhuset och jag får träffa en sköterska som ger mig ombyte och går igenom lite om vad som ska hända.

Vi hade gjort ett litet misstag, för ingen hade berättat att jag skulle ha med min egen modifast och äta på kvällen, så jag fick ett glas saft och en liten bananyoughurt att äta vid 22.

Sen var det fasta som gällde.

** Varför blir man alltid så extra hungrig när man måste fasta???? **

Kvällen avslutas med en sömntablett, eftersom jag har så svårt att somna, så sen sov jag så gott så. =)

** 11 juni kl 06.30, måndag **

Blir väckt för att göras iordning för operation kl 09, men när jag blivit nerkörd till rummet där jag ska förberedas så uppstår ett jobbigt problem.

Ingen har informerat att jag skulle sluta med blodförtunnande och jag har dessutom fått en blodförtunnande spruta på morgonen.

Kirurgen säger först att han vill avblåsa operationen...men kommer sen på att jag kan få en spruta som kan ta bort effekten av min Trombyl helt.

Så....tillbaka till avdelningen för att få en spruta...sen efter en stund så sticker de mig för att se hur lång tid det tar innan jag slutar blöda.

Det tar 9 minuter & 30 sekunder, så jag får klartecken för operation iallafall.

Sen säger vi natti-natti för en stund och jag somnar gott. =)

Några timmar senare, vid 16, vaknar jag till och är då på uppvaket.

Jag frågar sköterskorna hur det hade blivit och de säger att det blev titthål.

16,20 är jag uppe och står första gången och sköterskorna säger att de är imponerade över hur bra det går. =)

Sen blir det vila, upp och gå, vila och så vidare.

Vid kl 21 får jag helt plötsligt väldigt ont så sköterskorna ger mig morfin.

Efter en timme är det lika illa igen så jag får mer morfin...och de funderar lite på varför jag har SÅ ont.

När det är likadant efter ytterligare en timme så ringer de på kirurgchefen som kommer och tittar på mig.

Han kommer överrens med sköterskorna på uppvaket att de får ge mig mer morfin och sen ska de komma på ronden morgonen efter och kolla igen.

** 12 juni , tisdag**

Klockan 7.40 vaknar jag efter en orolig natt med morfin en gång i timmen.

Vid 08 kommer ronden och då är kirurgen som opererade mig med och han börjar babbla om att jag kanske har ett läckage och att de ska hålla koll på mig.

Men jag får iallafall komma upp till avdelningen igen.

Där får jag alvedon på dropp och har ont som bara den, men jag klarar mig iallafall utan morfin. =)

Sen får jag prova att dricka lite, men får så ont så de sätter mig på fasta igen medans de väntar på att doktorn ska göra en ny bedömning.

Klockan 14 får jag så klartecken att jag får "äta" lite flytande igen, men när smärtan ÅTERIGEN kommer tillbaka så blir det stopp ytterligare en gång. =(

Jag har nog aldrig varit så hungrig som den dagen.... **suck**

Under natten är jag vaken typ en gång i timmen pga smärtan, men får ju lite sömn iaf, vilket jag var väldigt tacksam över.

** 13 juni, onsdag **

Vaknar runt 06,30 av att sköterskorna börjar gå runt och kolla till de andra på rummet.

Har under natten fått ett glas saft och lite vatten att dricka men får klockan 07 förbud att dricka igen. =(

Doktorn kommer på ronden vid kl 09 och bestämmer att eftersom jag har så himla ont fortfarande så ska jag få en akuttid för att röntgas så de kan se om det kanske är nåt läckage.

När doktorn är där så frågar jag honom hur det såg ut under operationen och då kläcker han ur sig att själva operationen gick relativt bra men att min lever hade varit så stinn så den hade spruckit.

De hade då fått sytt den med....vilket ju förklarar mina smärtor.

11.10 rullar de ner mig i sängen till röntgen och där får jag dricka äcklig kontrastvätska så de ska se hur det ser ut inuti.

Runt 16 får jag klartecken att jag får börja "äta" flytande igen så jag ringer på sköterskorna och ser till att jag får nåt i magen.

Sicken lycka att få känna att man blir mätt!!! =)

Får veta att jag inte får åka hem samma dag, de måste ju se att jag får i mig vätska som jag ska först.

Klockan 18 kommer en tant tillbaka som har opererats (för vad vet jag inte) och hon hinner inte säga mer än att hon mår illa.....sen sätter hon igång.....och hela kvällen och fram till 14 dagen efter när jag åker hem så spyr hon konstant.

På kvällen vid 22 ber jag sköterskorna att hjälpa antingen mig eller henne, för jag mår så illa när hon är dålig hela tiden.

En manlig sköterska föreslår ett rum som jag kanske kan få ligga på under natten och då bryter helvetet löst!

Den andra sköterskan vrålar åt honom "Är du dum i huvudet??!!" och sen så tjafsar och bråkar de en stund medans jag står som ett fån och inte vet vart jag ska ta vägen.

Till slut när de slutat bråka erbjuds jag att få sova i duschen, men det tackar jag nej till såklart.

Efter mycket vridande och vändande i sängen så ber jag om att få en sömntablett, men får en insomningstablett så jag somnar i ett par timmar.

** 14 juni, torsdag **

04.00 blir det liv på rummet, då en tjej som hade opererat gallan kvällen innan får ont så hon skriker högt.

Det kommer in 2 sköterskor, sen en doktor och efter en stund en annan doktor och de ger tjejen nåt så hon somnar till sist....bara för att vakna kl 06 igen av sina smärtor.

Sen var det lugnt några timmar, men jag hade vid det laget gett upp tanken på att få sova mer.

Kl 09 kommer ronden och de konstaterar att jag har fått i mig bra med vätska så jag kan få åka hem. **JIPPIE!!!**

Kl 14 packar jag mina saker och lämnar sjukhuset för att åka med min svåger hem till lugnet i lägenheten...

**LYCKA**

------------------------------------------------------------------------------------

Efter detta så har jag några dagar med ont, ont, ont....men jag kämpar på.

Visserligen har jag feber hela tiden och efter några dagar ringer jag till sjukhuset och rådfrågar om vad jag ska göra.

De rådfrågar doktorn som vill att jag ska komma in, men jag säger att jag avvaktar nån dag till och ser hur det går.

Sanningen är ju det att jag inte vill tillbaka dit.

Jag fortsätter att kämpa på...men i måndags fick jag gå och visa upp mina titthål eftersom de var irriterade och varade.

Sköterskan tvättar rent och sätter på salva som ska dra ner irritationen.

Sen får jag en ny tid 2 dagar senare för att visa upp såren igen.

I onsdags går jag ner igen och doktorn kommer och tittar på såren....vilket resulterar i PENICILLIN. =(

Samtidigt får jag konstaterat hörselgångsinflammation så nu har jag medicin för det med.

Men jag börjar känna mig lite piggare, även om jag har en bit kvar tills jag är mig själv igen.

Tack för att ni orkade läsa.....och tack alla ni som har tänkt på mig, det betyder MYCKET för mig!

Kram Linda